Annas och Stefans väg från förlust till veterancenter

Fredagen den 25 november 2005 blev ett datum som delade livet i ett före och ett efter för Anna och Stefan Jonsson. I norra Afghanistan rullar en kolonn med obepansrade Toyota Land Cruiser tillbaka mot den svenska förläggningen utanför Mazar-e-Sharif efter ett besök vid buzkashi, ett traditionellt idrottsevenemang. I första bilen sitter löjtnant Jesper Lindblom, 28 år, patrullchef i Särskilda skyddsgruppen.

På vägen hem finns flera möjliga rutter. Jesper fattar beslutet om vägvalet. Stämningen är vardaglig och avspänd när ett intensivt ljus plötsligt skär genom kupén och omedelbart följs av en kraftig explosion. I Sverige kommer beskeden stegvis – först ”allvarligt”, sedan ”kritiskt” – innan det sista, definitiva samtalet uteblir och i stället ersätts av att det ringer på dörren.

– Då kommer tre militärer och berättar att det är över, säger Stefan.
För Anna innebär beskedet att hon har förlorat sin son. För Stefan att han har förlorat sin styvson.

Två veckor efter händelsen avlider även den skadade kollegan. Tolken överlever, men med bestående men. För de anhöriga finns ingen tydlig början eller slut på sorgen, även om livet runt omkring dem gradvis återgår till det normala.

Året därpå bildar Anna och Stefan en stiftelse i Jespers minne. Syftet är att uppmärksamma personer inom specialförbandssystemet som agerar i Jespers anda: ansvar, framåtanda, kamratskap, ödmjukhet och optimism. Stipendiet blir både en hedersbetygelse och ett sätt att hålla samman en kultur där mycket av det som görs aldrig kan beskrivas öppet, men där värderingarna är centrala.

– Vi kände ganska tidigt att Jespers liv inte fick reduceras till hur han dog. Det handlade om vem han var, och vilka värderingar han stod för, säger Stefan.

Med tiden växer också nya frågor fram. Anna och Stefan börjar fundera över vad som händer efter insatsen – för dem som överlever, men också för deras familjer.

– Hur har veteranerna det egentligen? Vad händer om man kommer hem men inte är hel? Och hur ser stödet ut, både från arbetsgivaren och för anhöriga runt omkring?

Idén om Camp Valkyria börjar ta form. Seminarier arrangeras och behovet av en samlad plats för veteraner lyfts i olika sammanhang. Engagemanget är stort, men processen stannar av. Frågan faller mellan olika aktörer där ansvar, mandat och finansiering är otydliga, trots att behovet länge varit känt.

I stället för att invänta ett uppdrag som aldrig formuleras går arbetet vidare i egen regi. Utgångspunkten är ett tydligt identifierat behov snarare än ett formellt mandat. Ambitionen är inte att ersätta myndigheters ansvar, utan att komplettera befintliga strukturer där långsiktiga lösningar saknas.

Ett avgörande steg tas 2021 när Anna och Stefan delar sin idé med Carl Douglas, lantbrukare och veteran med egen erfarenhet av internationell tjänstgöring. Han har under lång tid burit liknande tankar om behovet av en plats för återhämtning och möten, och upplåter mark vid Ullnasjön i Arninge, Täby kommun. Arbetet drivs vidare genom Stiftelsen Veteranmötet, som är under uppbyggnad, med målet att skapa Camp Valkyria – uppkallat efter den camp där Carl Douglas själv tjänstgjorde under sin Bosnieninsats.

Planerna omfattar en större samlingsbyggnad, två annex med logi för upp till 200 personer samt en minnespark med namnen på stupade. Där ska också finnas ett rum för stillhet – inte ett kapell, utan en öppen plats för eftertanke, meditation, bön eller tystnad. Camp Valkyria ska vara öppen inte bara för Försvarsmaktens veteraner och anhöriga, utan även för andra utsändande myndigheter, civila organisationer och frivilligverksamheter.

Byggandet finansieras privat, men den långsiktiga driften kräver stabil finansiering och tydlig samverkan. Projektet har varit ute på remiss inom ramen för promemorian En veterangård för vila och återhämtning, där ett brett stöd framkommit, inte minst från civila veteranorganisationer. Nästa steg är fortsatt beredning inom Regeringskansliet. Ett regeringsbeslut krävs för att tydliggöra ansvar, långsiktig finansiering och hur ett veterancenter som Camp Valkyria kan integreras i den nationella veteranpolitiken.

För Anna och Stefan har arbetet med stiftelsen och Camp Valkyria sin utgångspunkt i förlusten av Jesper. Med tiden har engagemanget vuxit till något större – ett försök att ta ansvar också för dem som kommer hem. Det är där Camp Valkyria ytterst tar sin plats: en miljö där ansvar inte slutar vid hemkomsten och där återhämtning får ta den tid den behöver.

– Det handlar om mötet, samtalet, att ta en kaffe ihop, en promenad, avslutar Stefan.

Mer information om Jesper och Camp Valkyria finns här: